PĂ„ egna ben

pÄ egna ben

Vad Àr en dans?

Inledningsvis i filmen “PĂ„ egna ben” stĂ€lls ett antal frĂ„gor: Vad en dans Ă€r och vem avgör det? Vad Ă€r fint och vad Ă€r fult? Vem har rĂ€tt att dansa och vem bestĂ€mmer det?

Ett av syftena med dansgruppen ”PĂ„ egna ben” Ă€r att Ă¶ka delaktigheten för mĂ€nniskor med funktionshinder, men det handlar samtidigt och kanske framförallt om mötet i rytmen, om att stĂ€rka mĂ€nniskor och fĂ„ dem att finna sina egna uttryck utifrĂ„n sin speciella sĂ€rart, i förlĂ€ngningen ocksĂ„ att finna modet att utveckla en egen dans. Ann-Charlotte Brobjer, dansgruppens konstnĂ€rliga ledare, menar att â€för detta krĂ€vs en Ă¶msesidighet som bygger pĂ„ dansare med tilltro till sig sjĂ€lva och total tilltro till varandra.” UtgĂ„ngspunkten för dansen hos dansarna i ”PĂ„ egna ben” Ă€r inte steginlĂ€rning, utan basal kroppskĂ€nnedom och rytmkĂ€nsla, sĂ€ger Ann-Charlotte Brobjer. ”Det handlar om att vara hemma i sin kropp, att finna sin inre musik och att förkroppsliga den.”

Dansen som sprÄk

Ann-Charlotte Brobjer pratar mycket om dansen som sprĂ„k. Att den Ă€r ett sĂ€tt att uttrycka kĂ€nslor men ocksĂ„ vĂ€cka kĂ€nslor, om dansen som livskraft. Hon sĂ€ger att man ofta pratar om ”dans som glĂ€dje”, men betonar vikten av att alla kĂ€nslor mĂ„ste finnas i dansen, Ă€ven sorgen och ilskan. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt har dansen ocksĂ„ en terapeutisk effekt. Den ger de som saknar ett gĂ€ngse sprĂ„k en möjlighet att uttrycka sig.

Toni Lahtinen och Anette Nord Ă€r tvĂ„ av dansarna som exempelvis har vĂ€ldigt svĂ„rt att uttrycka sig i ord, vad tror du att dansen betyder för dem? Hur viktigt Ă€r det att fĂ„ uttrycka det man kĂ€nner?

SamhÀllets instÀllning

MĂ„nga av förĂ€ldrarna till ungdomarna i dansgruppen berĂ€ttar i filmen om deras erfarenheter av andra mĂ€nniskors syn pĂ„ mĂ€nniskor och barn med intellektuella funktionshinder. BerĂ€ttelserna Ă€r gripande historier â€“ mĂ„nga av dem handlar om möten med mĂ€nniskor (bĂ„de svenskar och personer frĂ„n andra kulturer) som ifrĂ„gasĂ€tter intellektuellt funktionshindrades rĂ€tt till livet – nĂ„got som visar pĂ„ ett samhĂ€llesom Ă€r skrĂ€mmande intolerant. Exempelvis berĂ€ttar Santiago Angulo Rubios mamma att nĂ€r Santiago föddes i Peru sĂ„ tyckte inte Santiagos egen pappa att Santiago skulle fĂ„ leva pĂ„ grund av sin utvecklingsstörning.PĂ„ samma sĂ€tt ifrĂ„gasatte en svensk lĂ€kare hur Maria Holmbergs förĂ€ldrar kunde ta ett utvecklingsstört fosterbarn.
I slutet av filmen fĂ„r vi möta olika personer som precis kommit ut frĂ„n ”PĂ„ egna bens” förestĂ€llning pĂ„ Nalen. En av personerna Ă€r en man som sĂ€ger att ”I ett samhĂ€lle som undertrycker kĂ€nslor och belönar pengar och kunskaper blir dansarna i dansgruppen â€™PĂ„ egna ben’ exponenter för den delen av livet som vi Ă€r berövade”. Han sĂ€ger ocksĂ„ att ”En stor del av vĂ„rt samhĂ€lle Ă€r emotionellt handikappade”.
Hur kan deras dans, pĂ„ det sĂ€tt som den kommunicerar kĂ€nslor sĂ„ direkt och omedelbart, hjĂ€lpa till att rubba pĂ„ förestĂ€llningar om vad man fĂ„r och inte fĂ„r göra?

Kan bestÀllas via:  www.filmcentrum.se