NÀrhet, relation och kÀrlek

“NĂ€rhet, kĂ€rlek och relationer”, dokumentĂ€rfilm bestĂ€lld av PSO, Reumatikerförbundet och RMT.

NÀra relationer och kÀrlek, Àr för de allra flesta livets mening.

Vi vill leva nÀra, men detta sjÀlvklara Àr samtidigt ocksÄ sÄ komplext och svÄrt. Duger jag? Vem vill leva med mig? Hur fungerar jag i förhÄllande till familj, vÀnner och arbetskamrater?

Att fÄ en kronisk sjukdom gör inte detta enklare.

Det Àr inte enbart andras fördomar och attityder som inverkar pÄ utsikten till ett bra liv. Den egna upplevelsen och möjligheterna att bearbeta sin livssituation Àr ocksÄ av stor betydelse för en hög livskvalitet.

I denna dokumentĂ€rfilm fĂ„r ni möta mĂ€nniskor i tre olika faser i livet – singeltiden, förĂ€lskelse, tvĂ„samhet och att leva i familj med barn frĂ„n olika Ă€ktenskap.

De medverkande delar modigt och generöst med sig av sina livsinsikter och erfarenheter. Vi fÄr följa dem, deras anhöriga och partners Ànda in i det allra mest intima.

Kan bestÀlles via: Filmcentrum

 

PĂ„ egna ben

pÄ egna ben

Vad Àr en dans?

Inledningsvis i filmen “PĂ„ egna ben” stĂ€lls ett antal frĂ„gor: Vad en dans Ă€r och vem avgör det? Vad Ă€r fint och vad Ă€r fult? Vem har rĂ€tt att dansa och vem bestĂ€mmer det?

Ett av syftena med dansgruppen ”PĂ„ egna ben” Ă€r att öka delaktigheten för mĂ€nniskor med funktionshinder, men det handlar samtidigt och kanske framförallt om mötet i rytmen, om att stĂ€rka mĂ€nniskor och fĂ„ dem att finna sina egna uttryck utifrĂ„n sin speciella sĂ€rart, i förlĂ€ngningen ocksĂ„ att finna modet att utveckla en egen dans. Ann-Charlotte Brobjer, dansgruppens konstnĂ€rliga ledare, menar att ”för detta krĂ€vs en ömsesidighet som bygger pĂ„ dansare med tilltro till sig sjĂ€lva och total tilltro till varandra.” UtgĂ„ngspunkten för dansen hos dansarna i ”PĂ„ egna ben” Ă€r inte steginlĂ€rning, utan basal kroppskĂ€nnedom och rytmkĂ€nsla, sĂ€ger Ann-Charlotte Brobjer. ”Det handlar om att vara hemma i sin kropp, att finna sin inre musik och att förkroppsliga den.”

Dansen som sprÄk

Ann-Charlotte Brobjer pratar mycket om dansen som sprĂ„k. Att den Ă€r ett sĂ€tt att uttrycka kĂ€nslor men ocksĂ„ vĂ€cka kĂ€nslor, om dansen som livskraft. Hon sĂ€ger att man ofta pratar om ”dans som glĂ€dje”, men betonar vikten av att alla kĂ€nslor mĂ„ste finnas i dansen, Àven sorgen och ilskan. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt har dansen ocksĂ„ en terapeutisk effekt. Den ger de som saknar ett gĂ€ngse sprĂ„k en möjlighet att uttrycka sig.

Toni Lahtinen och Anette Nord Àr tvÄ av dansarna som exempelvis har vÀldigt svÄrt att uttrycka sig i ord, vad tror du att dansen betyder för dem? Hur viktigt Àr det att fÄ uttrycka det man kÀnner?

SamhÀllets instÀllning

MĂ„nga av förĂ€ldrarna till ungdomarna i dansgruppen berĂ€ttar i filmen om deras erfarenheter av andra mĂ€nniskors syn pĂ„ mĂ€nniskor och barn med intellektuella funktionshinder. BerĂ€ttelserna Ă€r gripande historier – mĂ„nga av dem handlar om möten med mĂ€nniskor (bĂ„de svenskar och personer frĂ„n andra kulturer) som ifrĂ„gasĂ€tter intellektuellt funktionshindrades rĂ€tt till livet – nĂ„got som visar pĂ„ ett samhĂ€llesom Ă€r skrĂ€mmande intolerant. Exempelvis berĂ€ttar Santiago Angulo Rubios mamma att nĂ€r Santiago föddes i Peru sĂ„ tyckte inte Santiagos egen pappa att Santiago skulle fĂ„ leva pĂ„ grund av sin utvecklingsstörning.PĂ„ samma sĂ€tt ifrĂ„gasatte en svensk lĂ€kare hur Maria Holmbergs förĂ€ldrar kunde ta ett utvecklingsstört fosterbarn.
I slutet av filmen fĂ„r vi möta olika personer som precis kommit ut frĂ„n ”PĂ„ egna bens” förestĂ€llning pĂ„ Nalen. En av personerna Ă€r en man som sĂ€ger att ”I ett samhĂ€lle som undertrycker kĂ€nslor och belönar pengar och kunskaper blir dansarna i dansgruppen ’PĂ„ egna ben’ exponenter för den delen av livet som vi Ă€r berövade”. Han sĂ€ger ocksĂ„ att ”En stor del av vĂ„rt samhĂ€lle Ă€r emotionellt handikappade”.
Hur kan deras dans, pÄ det sÀtt som den kommunicerar kÀnslor sÄ direkt och omedelbart, hjÀlpa till att rubba pÄ förestÀllningar om vad man fÄr och inte fÄr göra?

Kan bestÀllas via:  www.filmcentrum.se